söndag 1 april 2018

Några påskrecept

Jag brukar egentligen aldrig göra någon speciell påskmat, det är inget vi firar regelbundet i familjen (även om det vore kul att göra det, jag gillar traditioner). Men i år har jag varit bjuden på knytis och därför försökt hitta på några härliga rätter som har chans att bli klassiker på påskbordet.
Här kommer recepten på det jag lagat i påsk, inspirerat av andra men lite modifierat av mig!

Gul och glad potatissallad
8-10 potatisar
Ett knippe rädisor
En burk sojabönor
En påse sockerärtor
3 msk dijonsenap
3 msk äppelcidervinäger
6 msk olivolja
En näve sesamfrön
Salt och peppar

Skala potatisen och skär den i mindre bitar. Koka tills den mjuknat och blanda under tiden dressingen av senap, olja, vinäger och kryddor. Senapen ger en påskgul färg, för ännu mer gult funkar alltid gurkmeja. Skölj bönor och grönsaker och dela de senare på mitten. Häll av potatisen och blanda den med dressingen. Rör ner övriga ingredienser. Kan serveras både varm, ljummen och kall.

Morotslax (eller salta morotsbitar)
Tio mellanstora morötter
1,5 dl grovsalt
4 msk torkad dill
1 msk ättika
3/4 dl vatten
Vitpeppar

Skala morötterna och lägg dem i en ugnsform. Ös över saltet och baka i ugn på 200 grader tills de mjuknat. Blanda kryddor, ättika och vatten i en påse, skrapa av saltet från morötterna, lägg dem i påsen och rör runt. Låt vila i kylen över natten. Nästa dag är de redo att serveras!

Äggplanta med tomat- och chick peas-röra
Sex små auberginer
Olja, salt och peppar

Purjolök
En paprika
En burk tomatkross
En näve persilja
Rivet skal från en citron
En burk kikärtor
Olja, salt och peppar

Dela auberginerna på mitten, pensla dem med en blandning av olja, salt och peppar. Grilla i ugnen i ca 20 minuter på 200 grader. Skär och stek purjolök och paprika i olja tills de fått färg. Häll på tomat, kikärtor, persilja och citronskal. Salta och peppra. Grädda inför servering auberginehalvorna en gång till med varsin rejäl klick röra på i cirka tio minuter.

Söta påskmuffins
En mogen banan
2 dl socker
2 dl mjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
2 tsk kakao
50 g margarin
1 dl vatten

4 dl florsocker
75 g margarin
2 msk vatten
Rivet skal från en citron

Blanda alla torra ingredienser utom kakaos och smält margarinet. Häll ner vatten och margarin och vispa med elvisp i 5-10 minuter. Mosa ner bananen och kakaon och vispa slätt. Dela upp smeten på 12-15 muffinsformar och grädda i 200 grader ca 10 minuter.
Vispa med elvisp ihop toppingen med torra ingredienser först, sedan margarin (obs, INTE smält) och sist vatten. Bred ut det på de färdiga muffinsarna och toppa med citronskal.

Tänkte också laga en paj med tomat, purjolök och oliver. Återkommer med recept senare om det blir av!

tisdag 13 mars 2018

Köttätare har fel: Lokalproducerat som ideologi

Avokado, mandel, kokos, quinoabananer... Är vegetarisk kost verkligen så miljövänlig som det sägs?

Köttätarna har de senaste åren verkligen fått bära hundhuvudet för och agera svarta fåret kring den så omtalade klimatkrisen. Samtidigt talas det allt mer om de negativa hälsoaspekterna av att frossa i bacon och klunka mjölk och till råga på allt fortsätter det med jämna mellanrum att rapporteras om bland annat skållade grisar och plågade kor (vilket på intet sätt är nytt eller överraskande, jag slutade äta kött efter att media rapporterat om djurplågeri på slakterier och det var över 15 år sedan nu).
Det är till att sitta med rejält dåliga kort på handen och sådant är förstås aldrig roligt. Inte konstigt att de som vill fortsätta äta djur gör allt de kan för att hitta motargument och kryphål och helst något riktigt bra att slå i skallen på sina motståndare för att få tyst på den där skavande och besvärande sanningen.

På sistone har äntligen ett litet hopp tänts i köttätarnas tappert kämpande skara. Hoppet stavas lokalproducerat eller närodlat. Äntligen ett område att briljera på! För medan vegetarianerna måste importera vattniga grönsaker över hela jordklotet för att kunna äta sig mätta kan ju köttätarna handplocka sitt möra finkött från granngården till sin närodlade potatis och koka upp en lokal gräddsås direkt från juvret på Rosa som står i hagen ett stenkast bort. Den du! Slå den om ni kan, salladsätare!
Lokalproducerat och närproducerat har blivit både kvalitetsstämpel, klassmarkör, mildrare av miljösamvetet och närmast en liten religion på senare år. Det stoltseras överallt med hur nära och lokalt allting är och det har till och med börjat talas om import som något dåligt och självförsörjning som ett ideal. Vad ska vi med varor från andra sidan jorden till när vi skulle kunna äta inhemsk mat? Och tänk om det blir krig och ingen vill skicka sitt käk till oss längre, vad gör vi då?

Vid en första anblick ser det ut som att köttätarna vinner den här ronden. Salladen, tomaten och avokadon får ligga på fatet och skämmas medan köttätarens tallrik bestående av kött (no shit) och potatis tar hem första priset i tävlingen om att vara så lokalpatriotisk som möjligt. Men vem har egentligen satt reglerna och vem är domaren i den här leken?

Det finns flera aspekter att ta in när det gäller lokalproducerat.
För det första: Vi talar om något som närmast kan liknas vid ett varumärke. Närproducerat säljs frenetiskt in som lösningen på alla problem och det låter så fint och bra att ingen vill eller orkar tänka steget längre. Hör du att din biff är från orten, hur mycket mer tar du reda på innan du slänger upp plånboken och ger dig själv en klapp på axeln? Har du kollat vad djuren äter, hur lokalproducerad var Rosas tallrik innan hon hamnade på din tallrik?
Jaja, invänder köttätaren, alla bönder matar ju inte djuren med soja, det finns ju alternativ!
Det luriga är ju att det där alternativet funkar ju för oss människor också. Faktum är att min tallrik skulle kunna se ungefär likadan ut som köttätarens, om Sverige bara satsat lika mycket på ren bönodling som man genom tiderna satsat på köttindustrin och dess import av sojafoder.
Bild från boken Majas klimatmat. Mungbönsbiff, havresås, potatis, morotsslantar och lingonsylt.

Potatis, havregräddsås och bönbiff - check. Allt från Sverige. Och ingen Rosa behövde först stå och tugga gräs, fisa metan och sedan fraktas till slakt för att leverera käket. Så, blir det krig och katastrof och vi inte kan få någon mer mat från andra länder: count me in. Det finns vegetabiliska lösningar, om man bara vill. Det är ju just viljan som brister. Sedan har vi förstås en uppsjö av olika kålsorter, lök, äpplen och annat smått och gott som Sverige klarar fint att odla under rätt årstid.

En annan aspekt är vad vi egentligen vill äta. Brun mat i all ära, men skulle köttätarna verkligen med oförtruten djärvhet välja bort importerade apelsiner till jul, bananer till förskolan, avokado till skagenröran, paprika, sockerärtor och curry till kycklinggrytan och så vidare i all oändlighet, bara för att bevisa sin poäng om att svenskt är bäst? För att inte tala om kaffe och choklad, är ni beredda att offra det i lokalproduktionens namn? Jag tror inte det. Och plötsligt var skillnaden inte så stor mellan grönsaksätarnas hemska importvanor och köttätarnas kompletterande import till biffen. (Jag tänker här inte gå djupare in på det faktum att de flesta köttätare är dåliga på att hålla sig till sin när-ideologi och gärna äter kött, ost och fisk från alla världens hörn när ingen klimatpolis tittar på).

En tredje viktig aspekt, kanske den viktigaste: Är närproducerat och svenskt alltid bättre för miljön än importerat och långväga fraktat?
Svaret är nej. I vissa fall, ja, i andra fall inte. Det är ju lätt att tänka att ett mysigt växthus några mil bort är bättre än en skördad åker i ett helt annat land med allt vad det innebär av lastbilar, båtar eller flyg. Men så behöver det inte alltid vara, även växthus kan vara klimatbovar - precis som när idylliska Rosa äter regnskogsskövlande sojabönor kan det stora växthuset i tysthet bränna olja i en mängd som får vilken lastbil som helst att rodna.
Visst är det krångligt! Jag erkänner villigt att jag inte själv har koll på hur man ska äta miljövänligt i alla lägen. Jag har inte läst på om allt och minns sällan när jag står i grönsaksdisken vilken gröda som har vilken säsong. Ingen är perfekt (även om det är nära! 😋).

Så, slutsats: Lokalproducerat, närproducerat eller närodlat är inte nödvändigtvis Guds gåva till de miljömedvetna. Det gäller att sålla i djungeln och vara lite källkritisk. Visst känns det bra i själen att tänka sig att man stöttar en liten snäll bonde som bor några hus bort istället för något okänt företag i något okänt land, men mycket handlar just om känsla och inte så mycket om fakta.
Och blir det krig och kris och katastrof, då har vi nog alla större problem än att tajfsa om vems käk som är bäst. Då får man äta det som bjuds, om det så är grillad ekorre, gammal inlagd aprikos som gick ut förrförra året eller mögligt barkbröd. Men förhoppningsvis slipper vi hamna där i första taget och tills dess kan vi ju konsumera och äta det som är rimligt att äta här och nu.

Bonus: Den här snubben som odlar bananer i Uddevalla. Framtiden är här!